Första träningsåket

Igår var jag och min partner in crime i Borås för att träna på skidåkningen. Snö och blåsigt och enbart en 1,8 km-slinga att harva runt på. Men det är det bästa som erbjuds i närområdet och vad gör man inte för att få stå på skidorna! Vi kan väl sammanfatta det hela med oooooooont i hela kroppen.

Jag höll mig ståendes på skidorna så gott som hela vägen, förutom på en platt raksträcka på näst sista varvet när jag tänkte öva mig på nåt bra (fråga mig inte vad, för det kommer jag inte ihåg) då jag istället faller pladask och sätter min stackars svanskota rakt på skidorna. Oj, vad dum jag kände mig då. För ja, tekniken lämnar rätt mycket kvar att önska. Och jag är betydligt sämre än vad jag kommer ihåg att jag skulle vara... Men så var det ju onekligen väldigt länge sedan jag stod på ett par längdskidor, typ någon friluftsdag i högstadiet. Vilket ju är fruktansvärt länge sedan när man tänker efter. Är lite rädd att jag tror lite för gott om mig själv och min kapacitet.

Allt som allt fick jag ihop sju varv. Med en hel del småpauser och en längre fikapaus. Och nu efter en natt på sådär 13 timmar (!) så känns det rätt rejält i kroppen vill jag lova. Vilket är ganska nedslående för jag vet inte hur mycket skidträning jag kommer att hinna med innan det är dags. Tiden börjar onekligen rinna ut. Målsättningen just nu är att komma iväg till Borås varje helg om väderleken håller i sig.

Nähä, om jag skulle gå och dra nåt gammalt över mig.

Det börjar dra ihop sig...

Jajamän. Nu är det faktiskt inte så himla länge kvar innan det är dags för upp till bevis på skidorna... Knappt åtta veckor. Å herregud, säger jag bara. Hur ska detta sluta?

Under mellandagarna var vi i Småland hos mina föräldrar och dagen innan vi kom föll det några centimeter snö. Jag slängde med skidorna i bagaget och fick faktiskt möjlighet att åka några vändor på en snöig åker. Visserligen i extrema 17 minusgrader, men ändå. Preparerade spår hann jag aldrig se skymten av innan det var dags för oss att åka hemåt igen. Och väl hemma så töade snön som vi hade fått här snabbt bort. Jaha. Så hur gick det då? - undrar den nyfikne. Det gick inte alls bra. Jag har ingen som helst teknik. Jag har definitivt INTE de muskler som behövs (även om jag är extremt mycket mer tränad nu än i september då jag anmälde mig). Slutsats: det är skitjobbigt att åka skidor.

Så nu har jag börjat oroa mig igen. I mål kommer jag nog att komma, min envishet kommer att se till att det blir så. Nu är jag mer orolig över hur bortgjord jag kommer att bli. Fan också. Jag är tyvärr lite av en sån som gärna vill vara bra på något innan jag utför detta bland folk. Eller att jag åtminstone behärskar tekniken. Och så är ju knappast fallet just nu.

Ledigheten över jul och nyår har mest inneburit styrketräning hemma/på gym fyra gånger och tre löpturer på sådär 5-8 kilometer. Men det räcker ju inte. Inte på långa vägar. På gymmet tycker jag inte att jag gör några som helst framsteg så jag känner mig hyfsat frustrerad. Funderar på att köpa ett par pt-timmar av Jakob igen för att få lite coachning. Sen borde jag nog göra upp ett litet träningsprogram för de återstående veckorna. Att hinna träna på gym mer än 1-2 gånger i veckan känns svårt med tanke på jobb och lämna/hämta barn. Springer försöker jag göra på helgen, så att jag får lite dagsljus. Det är om jag klämmer in ett program styrka som jag kan göra hemma på kvällen, men jag tycker det är svårt att göra ett bra och effektivt program. Och att få till ett program som är tillräckligt tufft/jobbigt. Jag fastnar lätt i att bara surfa runt för att få inspiration och sen blir det inte av att jag sätter ihop något eget program. Och sen ska jag ju helst orka genomföra det hela också, det får inte bli övermäktigt (stor risk för det...)

Nu tror jag inte det är så många som läser här, men ni som gör det har ni några tips?
Jag har en pilatesboll och några gummiband hemma. Men tyvärr inga vikter.

Ho, ho, ho...?

Så har större delen av december passerat. Jag hade en rätt jobbig slutspurt på jobbet innan jul och  barnen har varit lite sjuka. Äh, varför håller jag på att be om ursäkt?! För vem och för vad? Det har varit sisådär med ork och inspiration. Punkt slut. Nu är vi i vart fall lediga i två hela veckor och det känns som att ledigheten kommer i precis rätt tid. Tur var väl det.

Igår köpte jag fulvalla i händelse av snö. Skidorna är grundpreparerade och tanken var att jag skulle lämna in dem för valla alternativt tejp hos någon som kan sin sak. För valla är ett helt nytt kapitel för mig. Ja, en helt ny typ av bok. Men, jag har inte kommit mig för att lämna in dem. Och eftersom det ryktas om snö efter jul så ville jag inte stå helt vallalös om vi skulle vakna till en vit värld en morgon. För är det något jag önskar mig i julklapp så är det minusgrader och snö. Kan knappt tro att det var jag som just skrev det där, jag som egentligen inte gillar kyla. Men nu så, är det nog dags att få prova på att ställa sig på skidorna.

Med träningen har det gått si och så. Jag har på senaste tiden fått till ett löppass och ett styrkepass i veckan, men jag känner själv att det är för lite. Jag vill men kommer mig inte för. Möjligheten att träna hemma med motionscykel, gummiband och boll har jag ignorerat, så jag har egentligen inga ursäkter. Nu under ledigheten hoppas jag få tid till både styrka på gym och en del löppass. Och just det, jag hittade dubbar på Stadium outlet för 50 pix, så nu finns inga ursäkter om det skulle vara halt. Ja, så hoppas jag ju på att få ställa mig på skidorna... Men nu är jag inte längre nervös för att jag inte skulle orka med en tjejvasa. Nu är det mest tekniken och vallan som oroar mig.

Sen vill jag bara säga det som jag redan visste ifrån gamla sybloggen, mobiler och läsplattor är värsta kommentardödarna. Social interaktion via digital media my ass, det funkar sådär och gör mig som bloggläsare rätt irriterad. Sådär, så var det sagt.

God jul på er!

Inget adventspyntande, men...

väl en "rekordvända" runt sjön, ett dop, städning och en sväng till gymmet har hunnit med här helgen.

Lördagen inleddes, som vanligt, med en löptur. Den här gången hade jag bestämt mig för att det skulle gå snabbare än vanligt. Så jag tog ett varv runt Sävelången. Började med fem minuters uppvärmning på cykeln i källaren och sen gav jag mig ut. Jag hade laddat med 3x1 intervaller i mobilen för att tagga mig själv. Och det fungerade alldeles utmärkt. Istället för typ 7:15-tempo så blev det 6:44-tempo. För den erfarna löparen låter det kanske löjligt långsamt, men för mig var det första gången jag kom under 7 min/km. Jag tog mig runt på knappt 52 minuter. Att jämföra med strax över en timme för samma runda för drygt två månader sedan. Benen var pigga och hade nog orkat lite till. Känner mig sjukt nöjd över denna förbättring!

Sen var det bara att svida om och gå på min lilla systerdotters dop. Jättefin ceremoni, Vera skötte sig exemplariskt och somnade under själva dopet och min syrra och hennes kille hade fixat fantastiskt god mat efteråt. Barnen fick träffa mormor och morfar och kusinerna. En bra dag med andra ord!

Idag har vi försökt att städa en del. Fasiken vad det samlas en massa saker överallt en vecka när det har varit mycket att göra på jobbet och man inte har ork att hålla efter under vardagarna. Inget pyntande inför advent har jag hunnit med, jag köpte några hyacinter för att få till en viss känsla. Har dock inte kommit på var adventsljusstaken är ännu... Och pappstjärnorna behöver bytas ut om jag inte minns fel...

I eftermiddags tog jag och syrran sällskap till gymmet. För egen del hade jag vissa planer med dagens pass. Efter 1500m rodd som uppvärmning väntade en riktig flåsövning: 200m stakmaskin, 200m löpband det snabbaste jag orkade x8. Jefligt jobbigt! Efter det körde jag ett gäng övningar för axlar, biceps och mage. 

Nu börjar jag se resultat av styrketräningen. Syrran tog en bild för att visa mig att det faktiskt syns lite muskler. Här ser man dock rätt tydligt att jag måste jobba mer med hållningen, att stabilisera kroppen och kontrollera rörelsen hela rörelsen igenom... Har övat en del med pt-Jakob på att inte kompensera svagheter, men det är lättare sagt än gjort. Sen undrar jag om det går att göra sig av med den där lilla "bilringen"? Att ens kalla det för bilring är väl att ta i. Ett resultat av två graviditeter helt enkelt. Men går den att bli av med?! I vilket fall som helst så känner jag mig rätt nöjd med att se att det går framåt. Och det känns att jag är både starkare och orkar mer. Det blir fler pass med den här intervallträningen tror jag.

Nu är helgen till ända och jag hade gärna haft julledigt redan nu. Det känns att vi båda haft en stressig höst. Men jag tycker att vi har hanterat den bra. Bara att bita ihop och kämpa på i tre veckor till. Sen är det långledighet som gäller! 

Benpass och bubbel

Mitt val av gym har jag gjort med tanke på att det ska vara smidigt att träna oavsett vilken av mina arbetsplatser jag är på för dagen. Ungefär två dagar i veckan är jag på stadsbyggnadskontoret vid Postgatan (om det inte blir som den här veckan då jag sprungit fram och tillbaka mest varenda dag...) och resterande tid är jag på mitt hemkontor vid Esperantoplatsen. Så därför tränar jag mestadels på NW vid domkyrkan. I morse tog jag en sväng om gymmet innan jag gick till Sbk. Jag gillar morgonträning skarpt! Skön känsla i kroppen resten av dagen. Tyckte inte där och då att det var ett så jobbigt pass - men nu efteråt... Voine, voine!

Sen att jag skyndat mig mellan jobben hela tre vändor idag har också gjort sitt. Fötterna är inte glada på mig och mina DocMartens och de ömmade rätt rejält när jag äntligen kom hem. Anledningen till dagens flängande var utlovad skumpa på hemkontoret och att jag en halvtimme senare hade ett möte på Sbk. Men det är klart man vill ha bubbel på en torsdag! Vad gör man inte för att få sätta guldkant på en vardag i november? Anledningen till firandet är att vårt kontor ingår i ett team tillsammans med ett av åtta utvalda bostadsföretag som får möjlighet att i en första etapp utveckla Frihamnen här i Göteborg. Intresset att få möjlighet att delta var stort så vi är mycket stolta över detta!

Sånt som händer denna söndag

Jag hade som vanligt min sovmorgon idag. Men nej, jag kunde inte sova. Istället googlade jag videoklipp på olika gymövningar. Jag kan som sagt hamna i en form av mani när jag hittar något jag gillar och fastnar gärna i tankar om det som intresserar mig. Kan i sådana perioder ägna stor del av min vakna tid med att tänka och fundera och googla och göra upp planer. Sån är jag! 

I alla fall. Idag var det bestämt att jag och syrran skulle till Nordic Wellness i Alingsås och träna ihop. Eftersom jag tränat både fredag och lördag så var planen att köra armar, bröst och core. Lokalerna imponerade på mig. Stoooort och väldigt fräscht. Det gillar jag. Gott om plats och många maskiner. Ingen trängsel  alls! Dit kan jag till och med dra med mig barnen, så nu kan jag definitivt träna även på helgen utan att få dåligt samvete över att min man måste ta barnen.

Började med 2 km rodd och därefter körde vi lite random övningar - vilket påminner mig om att jag måste bli bättre på att följa Jakobs pass och anteckna vikter, reps och antal set... Och så avslutade jag med 1,7 km stakmaskin. Sen var jag rätt mör. 

När vi var klara så hade min man smsat ett par gånger. Arvid, min sexåring, hade fått en av sina feberattacker (han har en autoinflammatorisk sjukdom som heter periodisk feber) och hade över 39 graders feber. Tycker så himla synd pm min lille hjälte. Planen var att en kompis skulle komma och leka efter lunch, men det fick vi såklart avblåsa. Tur det finns alvedon när febern kryper uppåt 40 grader. Blir fortfarande både förvånad och lättad över alvedoneffekten - så jobbigt han har utan den. Nu var det annars länge sedan han hade en attack. Tror han hade en precis när skolan började. Nästan så jag började hoppas på att de skulle försvinna bort. Men nej, får se om det blir tätare nu under vintern igen eller om det faktiskt glesat ut. 

Så resten av dagen har vi bara slappat. Nu tittar barnen på Draktränaren 2 som kompensation för dagens uteblivna kompis. På det hela en rätt skön söndag i alla fall.

Och just det, hurts och skrivbord ihopskruvat - check!

Så var det helg igen

Det var med darriga ben som jag lämnade gymmet igår. Som avslutningspass ihop med pt-Jakob (för den här gången!) körde jag nämligen ben och rumpa. Gissa om jag har träningsvärk idag! Och det är kul att känna att det går framåt. Även om jag mest fnissar när pt-Jakob säger "så köttar du på, fem kvar!" när jag gör marklyft med enbart 20-kilosstången och tycker det är supertungt. Är det bara jag som ser det komiska i det? Ja, på den nivån är alltså jag ;) Det är faktiskt lite skämmigt att jag inte orkar lyfta mer, även jag också förstår det löjliga i att jag säger så. Men som sagt, det är för första gången kul att träna och inte bara något jag gör för att jag vet att jag bör för att det är nyttigt med träning. Blir arg och taggad när jag inte orkar och vill bli ännu starkare och klara ännu mer vikt. Fast arg på ett skönt sätt. Känner knappt igen mig själv. Och att träna på fredagmorgonen är nog det bästa av allt. Ett perfekt sätt att komma i fredagsfeeling, därefter jobba lite, äta lunch med kollegorna på Surbrunnsgatan och jobba lite till. Kände mig glad och pigg när jag kom hem lagom till fredagsmyset. Och en glad mamma innebär såklart glada barn! 

Så i morse var det fint väder för första gången på evigheter. Sol och några grader under nollan. Vilken härlig morgon att springa på! Hade tänkt prova på intervallträning i elljusspåret. Har aldrigt sprungit intervaller förut. Men det fina vädret var alldeles för fint för att slösa i elljusspåret, så det blev en vända runt sjön istället. Körde två omgångar pyramidintervaller, men fuskade lite på slutet och sprang mest på för att det kändes bra i benen. Och för att det är jobbigt med tempoväxlingar... Fast jag behöver verkligen bättra på flåset, tycker det är svårt att springa i ett högt tempo. 

Sedan gick luften ur mig lite. Träningsvärken från gårdagens styrkepass satte in ordentligt i rumpan. Så nu har vi mest skrotat runt här hemma och tagit det väldigt lugnt. Min fina man sitter just nu och skissar på trädgården och bollar idéer med mig lite då och då. Ett tecken på att även han är rätt välmående han också. Själv har jag har en tanke om att skruva ihop en lådhurts och ett skrivbord till hobbyrummet i källaren, men det verkar gå lite sådär med den ambitionen...

I sällskap med Ågren

De senaste dagarna har jag gått omkring med ett liiiiiiitet sug i magen. En liten gnagande känsla av "du är ju rätt dum i huvudet!".

I helgen inhandlades ett skidpaket på Pölder Sport i Nässjö, då det ligger väldigt nära mina föräldrar. Ett par stavar, ullstrumpor och skidhandskar hängde också med hem. Det blev en nätt liten summa - men jag försvarade det med att det lär dröja innan jag köper skidor nästa gång. (Eller hur!) Nu saknas bara underställ. Och så måste pjäxorna bytas eftersom jag hemma upptäckte att kardborren på ena pjäxan inte var fastsydd. Lite bökigt, men det ska nog fixa sig.

Men där och då fick jag sällskap av Ågren. Vad f-n har jag gett mig in på? Jag som är en spinkig och svag liten skit, hur ska jag orka? Noll armstyrka. Och så har jag inte stått på ett par skidor på evighet... Jag räknar inte med någon supertid, men tre timmar tycker jag borde vara en rimlig tid att ta sig i mål på. Eller? Det är en såndär grej som jag bara fått för mig. Jag vill ju gärna att det ska gå hyfsat bra i alla fall. Vad det nu kan vara.

Träningen går det si och så med. Jag tycker att tiden springer iväg och det har varit rätt mycket på jobbet. När det är fyra grader och småregn så tar det emot att ge sig ut och springa i kolmörkret på kvällen. Och i helgen blev det ingen träning när vi var hemma hos päronen. Så igår tog jag mig en tur på motionscykeln och sedan körde jag en del övningar med gummiband. Och ja,det funkar väl hyfsat. Det är ju sådär roligt att cykla på en cykel i källaren. Ska försöka sätta ihop någon form av program så att det inte bara blir lite random övningar.

Nu spanar jag förtvivlat efter lämpligt ställe att dra med familjen till för att få träna lite på snö. Något barnvänligt ställe i Norge tänker jag mig. Min fina man är ju inte någon vintermänniska så jag försöker även övertala honom om att prova längdskidåkning. Tänker att det kan vara både mysigt och nyttigt (!) att prova på. Tips?

Godmorgon?

Igår var jag och tog bort en knöl i ena örsnibben. Ärrvävnad. Det tog kanske 20 minuter på operationsbordet och resulterade i tre stygn. Inget stort ingrepp med andra ord. Men jisses vilken huvudvärk jag haft sedan dess. Och det hjälper inte med tabletter. Så här ligger jag nu i sängen och vet knappt vad jag ska ta mig för. Egentligen skulle jag ha gått på ett seminarium idag, det händer inte alltför ofta och var något som jag sett fram emot, men tji fick jag. Jaja, det kommer fler tillfällen.

I övrigt har den här träningsveckan varit usel. Usel som i obefintlig. Och den kanske ska få vara det?! Vi behöver inte uppehålla oss vid det ;)

Något som jag ser fram emot är att vi ska till mina hemtrakter i Småland i helgen. Min storasyster fyller jämt och ska ha fest. Då tänker jag passa på att köpa skidor på Pölder - kul! Kanske lite omständigt men jag räknar med proffsig hjälp att hitta bra utrustning.

Dagens aha-upplevelse!

Idag har jag haft det vanliga måndagsmötet på jobbet, flängt ett par gånger mellan mina två arbetsplatser, rusat genom stan pch beställt glasögon samt införskaffat plan-B-presenten till min storasyster som firar jämn födelsedag i helgen samt färdigställt och levererat ena delen av en granskningshandling i ett uppdrag. Superstressad men på ett rätt gott humör ändå. Och i regelrätt Göteborgsväder ska jag tillägga.

Alldeles nyss, på väg genom stan till tåget, så slår det mig att jag känner mig ovanligt stark i rygg och mage. Att jag inte behöver tänka fullt lika mycket på hållningen som tidigare. Hurra!

Det låter förmodligen som en av de naturligaste sakerna i världen, att inte behöva tänka på sin hållning. Men sedan jag slutade rida för en jädra massa år sedan så har jag bara fått sämre och sämre hållning. Allt syande och kontorsjobb har väl gjort sitt till. 

Så himla roligt att få en positiv aha-upplevelse en sån här grå, trist och stressig måndag! Nu ska jag hem och med glädje köra de dagliga magövningarna - tjohej! 

Här är jag! Vilka bågar ska jag välja?

Här kommer några bilder på mig - den nakna sanningen. Otvättat hår, osminkad, med en gammal tröja och muppiga miner... Jaja, det bjuder jag  på. Frågan är vilka glasögonbågar jag ska välja?!

En förändring?

Under vad jag tycker känns som en evighet men som ändå inte är så lång tid har jag mått dåligt över acne i ansiktet. Jag som aldrig tidigare besvärats av acne, förutom enstaka ungdomsfinnar och en panna som trilskats med att få finnar både jämna och ojämna mellanrum, har fått vuxenacne. Jag har alltid haft blandhy och svårt att hitta produkter som funkar, som inte torkar ut men som ändå fixar problemet. Men såhär krångligt har jag aldrig haft det.

I början av året gick jag över från konventionell hudvård till naturlig hudvård. Då hade jag fin hy och produkterna från Clinique funkade hyfsat. Men jag vill använda mer naturliga produkter utan en massa tillsatser av ditten och datten och tänkte att huden skulle må bra av det. Till en början funkade det utan större problem, men jag tyckte det var svårt att hitta rätt produkter och oljor. Testade en hel del olika. Googlade och läste på. Så under våren skedde en förändring. Jag fick plitor. Jag stressade på jobbet. Det blev värre med värmen och sommaren. Vi åkte en vecka till Grekland i juli och efter det blev min hy alldeles knäpp. Framförallt på hakan fick jag knottror under huden som gjorde ont, blev inflammerade. Blev jag av med en fick jag en eller två nya. Det stack och kliade. Jag kände mig så ful! Jag googlade ännu mer och köpte alla möjliga produkter som skulle vara bra. I början av augusti gick jag på ansiktsbehandling till en hudvårdsterapeut som använde Maria Åkerbergs produkter, i hopp om att hon skulle få bukt med min knöliga hud. Jag köpte med mig produkter hem och lovade att inte klämma. Hon sa att det kunde ta tid innan jag såg någon förändring. Jag var helt övertygad att detta skulle göra allt bra igen.

Så kom hösten och på jobbet var det om möjligt ännu stressigare än under våren. Och jag blev sämre. Acnen spred sig till kinderna. Det gjorde ont och jag tyckte att hela ansiktet var på spänn - "vad gör du nu?!". Jag kände mig ännu fulare och ville knappt visa mig utanför dörren. Jag kunde få ångest om någon ringde på dörren hemma och jag var osminkad. Jag kände mig som ett stoppljus. Tyckte att produkterna från MÅ bara gjorde hyn känsligare. Så jag slutade använda dem. Googlade ännu mer (!) och kom fram till att jag skulle kunna ha perioral dermatit - men vem är jag att ställa en diagnos... Och då verkar det vara nolltolerans av produkter som gäller - HJÄLP, jag vågar ju inte visa mig utanför dörren utan åtminstone lite mineralsmink!

Nu i efterhand kan jag tänka att det inte är så konstigt att hyn blir alldeles knäpp av allt laborerande med olika produkter. Det i kombination med sol och stress och kanske även hormoner har nog gjort sitt till. Nolltolerans kan jag just nu inte tänka mig. Så jag gick tillbaka till mandel-, jojoba- och arganolja som funkat bäst hittills. Honung funkar också bra. I samma veva började jag träna och tänka på vad jag äter och dricker. Har även slutat med mjölk i så stor utsträckning som möjligt.

För ungefär två veckor sedan började jag med produkter från Dr Hauscka. Tänkte att jag lika gärna kan göra ett sista försök innan jag går till vårdcentralen och ber om hjälp. Och tänk! Jag vågar knappt säga det högt, men jag tycker att det ser bättre ut. Det gör inte ont längre och inflammationerna har gett sig (åtminstone verkar det så). Jag är fortfarande alldeles prickig, men många av prickarna är färgförändringar efter inflammationer. Jag vågar inte ropa hej ännu, men just nu vågar jag faktiskt hoppas att jag har hittat något som funkar. Håll en tumme!

Dagens pass

...var tungt och jobbigt. Stumma, tunga ben och tung rumpa (!). Först tänkte jag att det berodde på att jag började med att springa på asfalt och att det skulle bli bättre när jag kom till elljusspåret. Men nejdå. Eftersom elljusspåret bara är två km så tog jag två varv. Jag hade planerat ett tredje, men kände mig allt annat än sugen på det. Så idag blev det bara drygt sju km totalt. Väl hemma gjorde jag de dagliga magövningarna som jag fått av pt-Jakob. Men sen fick det räcka. 

Blir så arg och sur när det inte känns roligt att springa. Såklart fattar jag att det finns bra och dåliga dagar, men bara för det så behöver jag väl inte ta emot dem med öppna armar? Undrar om det var för att jag sprang för nära efter att jag ätit frukost? Eller för att jag snart ska ha mens?

Efter lunch tog jag med minstingen, som just nu är en riktigt jobbig liten unge (jo, jag får säga så för jag är hennes mamma och jag älskar henne ändå!), till Alingsås för att handla lite kläder och gå på fik. Vi hade en väldigt mysig stund ihop, hon behöver förmodligen känna att hon står i centrum och att vi gör något med bara henne. Hon har inga aktiviteter ännu så hon är alltid den som får stanna hemma när storebror åker på simskola etc. Det är väldigt tjafsigt mellan henne och storebror just nu. Så öronen krullar ihop sig på oss. I vilket fall som helst - efter dagens tråktur kände jag att jag behövde den där morotskakan minsann! Och det var roligt att göra något med bara lillfia.

Dagens skitben. Jag hoppas på bättre känsla nästa pass.

Äntligen lördag

Lördag morgon och min tur att gå upp med våra morgonpigga barn. Idag fick vi sova ända till 06.50 - sovmorgon! Lördag morgon brukar jag också ta mig en längre löptur. Hittills oavsett väder. Vi får se hur länge mildvädret och entusiasmen håller i sig... När min man går upp, runt nio, brukar jag ta på mig träningskläder och ge mig ut på en tur runt sjön, ca åtta kilometer. Jag kan gå och se fram emot detta hela arbetsveckan. På söndagarna är det tvärtom - min sovmorgon, maken går upp med barnen och när jag gått upp ger han sig ut på en tur. Väl inarbetade rutiner, vilket säkert låter urtrist. Men för oss funkar det bra. Då har vi klarat av träningen tidigt på dagen och kan hitta på andra saker resten av dagen. Jag funderar på att lägga till ett styrkepass på söndagen, åka till Alingsås och träna med lillasyster, som precis har börjat träna efter sin graviditet. 

Idag funderar jag på att testa elljusspåret här i Floda. Jag har inte kollat in det förut, det är bara 2 km, men min man säger att det även finns träningsredskap utmed slingan och dem är jag sugen på att spana in. Jag känner en viss stress (ja, jag vet - skitdumt!) över att jag måste träna upp styrka i armar och core om jag ska orka med tre mil längdskidåkning. Pt-Jakob menar att jag kommer att klara av det och att min styrka, eller avsaknaden av den, egentligen spelar mer roll för hur jag kommer att må efter loppet. Men ändå, det är helt klart så att jag oroar mig.

Om att prioritera

Det roliga med att bli äldre är att jag lär känna mig själv så mycket bättre och börjar se ett mönster i hur jag fungerar. När jag hittar något nytt som intresserar mig kan jag låsa på det och nästan bara tänka maniskt på JUST DET. Det spelar inte så stor roll vad det är, om det är något jag vill köpa eller om det är ett nytt intresse. Jag googlar och läser allt jag kan komma över så in i bängen att det oftast är det enda (förutom jobb och familj, och ibland knappt ens det...) som jag tänker på. Så var det när jag som åttaåring ville bli operasångerska (med den skillnad att då var informationen mer svårtillgänglig) Så var det när jag var student och ville ha en hund. Så var det när jag började sy. Så var det när jag gick över till mer naturliga hud- och hårvårdsprodukter (fast numera googlar jag mest vuxenacne och hur jag ska bli av med den...). Och så är det givetsvis även nu när jag snöat in på att bli Gunda Svan. Jag köper träningsmagasin och har t o m köpt ett par böcker om träning (tur jag har en bra lön), jag läser träningsbloggar och kollar youtube. Det som slår mig är att "folk" verkar träna hur mycket som helst! Hur fasiken hittar de tiden?

En bok som jag läst är Olga Rönnbergs senaste Styrka för kvinnor. På det stora hela är den bra tycker jag. Men jag blir så fruktansvärt provocerad av att läsa att det här med att hitta tiden till träning enbart handlar om prioriteringar. Jag blir så ARG! 

Pt-Jakob tyckte att jag skulle träna fyra gånger i veckan, två styrkepass och två konditionspass. Olga Rönnberg tycker att man kan hinna med mer än så. Alltså jag vill hemskt gärna, men det är förbaskat svårt att få det att gå ihop! Ett heltidsjobb där det jag konstant ligger efter för att det är så mycket att göra, tågpendling, lämna/hämta två kids, vardagspussel med en man som också jobbar heltid, som är egenföretagare och som också har saker han vill göra och så en familj som jag naturligtvis vill umgås med på kvällen. Det tar tid i anspråk. Och någonstans så har jag fortfarande ett behov av att få sitta i soffan och titta på TV. 

Jag är därför väldigt tacksam över den där friskvårdstimmen som vi har på jobbet. Så jag valde att köpa ett gymkort på Nordic Wellness för att kunna träna i anslutning till jobbet. För att jag vet att det är svårt att komma iväg om jag väl satt nyckeln i dörrlåset hemma. Det gör att träning på kvällen i stort sett är uteslutet eftersom det hemma i lilla Floda inte finns NW. Visst, det finns i Alingsås sådär 3 mil bort - men att åka dit och träna på kvällen, nja... (jaja, jag vet: prioriteringar!). Löpningen är svårare att smita undan. En tur på kvällen är ju faktiskt fullt möjlig att ta. Men styrketräningen är svår att fixa utan gym.

Alltså, det jag vill komma till är att det där med prioriteringar inte är så lätt alla gånger. Visst skulle jag kunna gå ner i arbetstid, men i dagsläget har jag svårt att tro att jag skulle få mindre att göra. Snarare lösa allt på kortare tid. Inte hållbart. Och så är det en ekonomisk fråga. Visst kan vi klara det, men vill jag det? Och skulle det verkligen innebära mer tid för träning? Jag tänker att det skulle innebära mer tid med barnen - såklart inte fel alls - men min man skulle  ju inte göra detsamma och då skulle det ju inte frigöra mer tid för träning för mig. Och så gillar jag ju mitt jobb (även om jag just nu kanske låter som ett offer). Just det, kanske där jag har mina prioriteringar... Jobb och familj.

Hur prioriterar andra? Hur hittar andra balans i vardagen mellan träning, jobb och familj?

Näst sista passet!

I morse hade jag näst sista passet med pt-Jakob och idag var det riktigt kul. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det var som gjorde det kul. Förmodligen för att jag var pepp och kände att nu jäklar kör jag. Under de hittills fem tillfällena som jag kört styrketräning ihop med Jakob har han introducerat flera olika maskiner och övningar. De första tre tillfällena kände jag mig verkligen som kusinen från landet. Men nu börjar jag fatta galoppen. Det är nästan samma saker jag måste tänka på oavsett övning. Tror jag i alla fall. Skuldror, axlar, mage, rygg. Att få muskelgrupperna i framför allt skuldrorna att kommunicera med hjärnan. Kontroll på kroppen. Han är jädrigt petig och många gånger fattar inte musklerna hur de ska göra för att få det att funka. Helst hade jag velat köra ihop med Jakob i sisådär 30 timmar till, jädrar vad bra jag skulle bli då. Men så har ju även plånboken ett och annat att säga till om... 

Vi kör alltså väldigt basic, knappt några vikter alls, i långsamt kontrollerat tempo. Och jag blir helt slut. Dagens pass känns rejält i höger skuldra (som nog är stelare än den vänstra) och i morgon har jag nog en go träningsvärk i biceps och triceps. Armarna skakade när jag skulle lyfta dem för att låsa upp hänglåset i omklädningsrummet. Jag avslutade passet med marklyft och då var benen som gelé. Men kul var det!

Jag tycker det är perfekt att träna på morgonen. Då är det inte så mycket folk på gymmet och så kan jag med gott samvete åka hem när jag slutar jobba. Tack till jobbet för friskvårdstimmen! Nu ska jag bara försöka att släpa mig dit lite oftare. För det tar emot att gå och träna. Jag känner mig fortfarande lite bortkommen i gymmet bland alla som verkar ha full koll på maskinerna och hur man ska göra. Lite som ett vilset får bland vargar. För det känns som att alla tittar på mig, hon den där som inte kan. Även om de förmodligen inte bryr sig. Och så är det lite speciellt med vuxna människor som tar i så det stånkas och skriks. Nja, det känner jag mig inte riktigt bekväm med heller... Måste erkänna att jag ibland måste kväva ett smått generat fniss. Men jag tar mig framåt. En liten bit i taget. En dag tycker kanske jag också att det är fullständigt naturligt att gå till gymmet och vråla (?!) av kraftansträngning. 

Varför?

Det finns nog en del i min omgivning som skulle vilja påstå att mitt nyfunna träningsintresse bottnar sig i en ålderskris. Och visst, det är mycket möjligt. Som 35-årig tvåbarnsmamma kan jag väl säga att min kropp och hälsa definitivt har varit i mycket bättre skick än nu. Och att känna att axlar och rygg värker och att "huden" sitter lösare kring mage och rumpa, det är jag nog inte helt ensam om att känna när man befinner sig i ungefär samma livssituation som jag. Att jag dessutom har fått besvärlig acne och svårt att sova ser jag som tecken på att mitt jobbstressande definitivt inte är hållbart. Så kalla det ålderskris om du vill, men kombinationen 35-årig tvåbarnsmamma som stressar på jobbet och stoppar i sig vad som helst och aldrig tar sig tid till att tänka på sin egen hälsa tycker jag är en ganska bra anledning till att faktiskt ta tag i sin träning och hälsa. Eller?

Det här inlägget handlar således om mina varför? Varför anmäler jag mig till tjejvasan när jag förmodligen är i mitt livs sämsta form? Jag som dessutom inte har stått på ett par skidor sedan mellanstadiet...

Jo, för att jag måste ha en anledning att ta tag i mina stela axlar och mina obefintliga mag- och ryggmuskler. Jag är inte någon som bär på några kilon för mycket. Tvärtom, jag är en ganska smal och välproportionerlig kvinna med mina 167 cm över jorden och 57 kg kroppsmassa. Men om jag inte har en anledning att gå till gymmet eller ta på mig skorna och ge mig ut och springa så är det lätt att stanna hemma i soffan, för dagen då det är upp till bevis finns inte. Eller åtminstone är den så avlägsen att jag inte bryr mig. Jag kan ju börja i morgon istället. Eller nästa vecka. Eller efter nyår. Eller förresten, varför skulle jag börja över huvudtaget?

Jo, för att jag vill känna mig pigg, lätt och stark. Att känna att jag har ork. Ja något så basalt som att känna att kroppen orkar hålla sig upprät! Och så hoppas jag såklart att min hy ska må bättre, för nu har jag f-nimej provat allt som går utan resultat. 35 år och finnig som en tonåring, det är faktiskt inte kul alls.

Så därför har jag börjat träna. Därför har jag, som aldrig varit intresserad av träning oavsett i vilken form den företar sig, gått och köpt ett träningskort på ett gym samt 6 timmar med en PT för att komma igång med styrketräning. Och därför tar jag på mig skorna och springer. För att det är dags att jag satsar lite på den här kroppen och tar hand om den. 

Gammal outnyttjad blogg blir som ny?

Ja, kanske det.

I takt med att min sylust minskat så har orken att syblogga fullständigt gått upp i rök. Men någonstans behöver det finnas en ventil. Kanske här? Slår på stort och dammar av bloggen med ett inlägg. Så får vi se vartåt det bär.

Idag har träningsvärken från underjorden invaderat mina vader. Resultatet från fredagens benpass med "min" pt. Och igår en joggingtur runt sjön (1 timme blankt, samma tid som förra lördagen). Vadmusklerna är i princip obefintliga. Stela och osmidiga. Som många andra muskler på denna kropp. Känner mig i stort behov av stretching. Har nyttjat min sovmorgon till att googla fitnessbollar - som om det vore lösningen på hela problemet... 

Det våras!

Dilemma

Är fruktansvärt godissugen och överväger två alternativ:
1. Att köpa snask när jag kliver av tåget.
2. Att vara lat och låta bli ivägen förbi kiosken då det finns äckligt godis hemma.

Det senare alternativet får mig att fundera på hur det kan komma sig att min man, som var den som senast hade i uppdrag att köpa godis, efter snart tio år tillsammans med mig fortfarande inte vet vad jag gillar för godis.

Även där funderar jag på två alternativ:
1. Han har dålig fattningsförmåga.
2. Han skiter i det.

Sen är det klart, han kanske helt enkelt köper det godis han gillar. Det gör ju jag.